Shamanism

Det finns en uppsjö av texter om shamanism i böcker och på internet så det känns inte jättemotiverat för mig att skriva ytterligare en. Men uppfattningarna och åsikterna om vad shamanism är för något och hur det bör definieras (eller om det ens bör användas som begrepp) varierar, ofta vinklade mot föreliggande intresse eller egen verklighetsuppfattning. Så för att kunna veta vad just jag menar med shamanism så beskriver jag det kort här, framförallt utifrån egna upprepade erfarenheter.

Introduktion

Shamanismen är världens äldst kända andliga tradition och väg för botekonst och livshantering i vid bemärkelse. Shamaner är verksamma på olika platser världen över och fungerar som en länk mellan andevärlden och den vanliga verkligheten. I den uppgiften intar shamanen rollen som rådgivare, helare och ceremonihållare. De bemöter och behandlar problem och frågor kopplade till livet i sin helhet från födelse och död, allt däremellan och mer därtill (t.ex leder själar vidare efter detta). Det är både kvinnor som män som på olika sätt får sin kallelse till den shamanska vägen, säger Ja till den och verkar därefter. 

Den shamanska resan

Shamanen eller utövaren av shamanism reser i andevärlden, även kallad den icke-ordinära verkligheten. Det ska inte förväxlas med så kallade "inre resor" och "inre världar" som förekommer inom bl.a psykologi, d.v.s en annan tradition.

För att kunna resa mellan världarna förändrar shamanen sitt medvetandetillstånd på ett kontrollerat och frivilligt sätt. Vanliga tillvägagångssätt för detta är trumma, skallra och annan monoton perkussion, sång och dans. Trumman är på sitt sätt helig men används inte främst som något som helar i sig självt, förutsatt att det inte är en specifik sk. Helandetrumma, vilka är ytterst sällsynta. 

Syftet med shamanens resor i andevärlden är att hämta kraft, helande och information därifrån och föra det in i vår vanliga verklighet. Den shamanska resan och metoderna för det är alltså inget självändamål.

Samarbete en förutsättning för kraften och kunskapen

För att lyckas i det shamanska arbetet så samarbetar shamanen med flera olika andar: förfädersandar och andra lärare, djur- och växtandar med flera som på alla möjliga sätt fungerar som nödvändiga livsexperter, vägvisare, rådgivare, följeslagare och givare av kraft, helande och kunskap. 

Naturen är en stark kunskapsbärare och kraftgivare, som människan är en likvärdig del av. I det förändrade medvetandetillståndet kommunicerar och interagerar den som vill med allting levande: Växter kan berätta om sina nytto-områden, ett berg kan förtälja hur människorna levde förr och ett träd kan skänka djup tröst och hopp (eller tvärtom). Det finns många exempel på den här typen av erfarenheter som håller djup insikt och inspiration i samklang och i samröre med allt som lever runt omkring oss, men som vanligtvis i vår kultur inte anses som medvetet. 

Att ge kunskapen vidare

Shamanism kan till en början eller över tid läras ut av någon som har god kännedom, kunskap och erfarenhet av shamanskt arbete och som vill dela med sig av det till andra. En bra lärare ger eleven redskap som tillåter honom eller henne att göra egna erfarenheter och skapa egna hållbara och konstruktiva kontakter med andevärlden och det osynliga i naturen runt omkring oss.

Alla som lär sig shamanism blir inte per automatik shamaner eller väljer att någonsin titulera sig som det utav respekt. Men den som vill kan lära sig att utöva shamanism i större eller mindre omfattning, på ett sätt som kommer jorden och dess invånare till gagn inom livets alla områden och olika skeden.